Välja bort våld är aldrig fegt

För länge sedan var jag med om en händelse som ännu gör mig eftertänksam.

En eftermiddag på väg hem kliver en man på samma buss som jag. Vresig och kraftigt påverkad av någon substans. Sätter sig längst bak efter att ha klagat på en annan passagerare som enligt honom stod i vägen. Det var där ”han tänkt stå” vilket inte gått att lista ut för någon passagerare på bussen.

Alla är enligt honom dumma i huvudet, fula och lite annat. Bussföraren får helt omedvetet sin beskärda del han med då bussen stannar för rödljus, människor och annat mannen anser ”onödigt att stanna för”. Men det här sker långt bak i bussen bortanför chaufförens kontroll.

En passagerare ber mannen sluta säga sånt för ingen vill lyssna och får då mannens fulla uppmärksamhet. Nu är den personen måltavlan för alla okvädesord.

En annan passagerare höjer rösten mot mannen för att hjälpa passageraren som genast byter måltavla. Stämningen går från otrevlig till skarpt hotfull. Något jag har varit med om förut. Hotfull kan gå till slagsmål på sekunder och på en fullsatt buss vore det förödande. Det finns ingenstans att fly.

Mellan de nu argumenterande parterna finns andra passagerare som bara vill åka med bussen från punkt A till punkt B. Människor som bara vill hem till familj, fritid och det egna livet som förhoppningsvis inte innehåller bråk.

Nu höjer ett flertal passagerare rösten mot den passageraren som just nu uppmuntrat den berusade mannen att ”tysta honom”. Även jag säger ifrån då passagegaren provocerar den berusade genom att mucka gräl.

Provokation av påverkade personer leder aldrig till lyckliga slut.

Efter att vi bett personen sluta ber denne om ursäkt, kallar oss alla ”fega jävlar” vilket är så fel det kan bli men ingen orkar diskutera frågan. Alla är bara trötta och nervösa av den hotfulla stämningen. Att försöka nå bussföraren går inte för bussen är fullpackad av trötta människor på väg hem. Tur nog inga barn så här långt bak.

Den berusade mannen ser något förvirrad ut och tystnar en stund innan han på nytt börjar klaga ut i luften över allt möjligt. Nu borde bussföraren få stryk för han kör så dåligt. Ingen ger honom respons.

Den irriterade passageraren som inte fick spela ”hjälte” kliver av efter att han kastat arga blickar omkring sig och klämt iväg ett sista ”fega jävlar som inte vågar stå upp mot folk”.

Ändå är det exakt vad en samlad massa just gjort. Stått upp mot våld och för en person som är svagare än oss alla.

Det ligger ingen heder eller styrka i att vilja slå eller faktiskt slå en person som redan ligger, om än mer själsligen än fysiskt.

En person med missbruksproblem kan vara fruktansvärt otrevlig men även oväntat våldsam. De saknar impulskontroll. Däremot är de sällan något av det helt medvetet eftersom de är påverkade och inte vid sina sinnens fulla bruk.

Det är inte fegt att välja bort provokation när människor som beter sig illa är sin egen största fiende. Att uppmuntra till våld som skulle skada inte bara de båda parterna utan även oskyldiga åskådare är aldrig bra. Uppmuntra till våld generellt är fel.

Då är det bättre att ignorera beteendet och be om hjälp. För hos SL finns ett trygghetsnummer och de är snabba i responsen.

Några stationer bort väntar nu ordningsvakter som jag ringt eftersom den berusade inte lagt märke till mig medan han argumenterade med en våldsbejakande passageraren. När vi kliver av bussen så är vi flera med mig som utan inbördes diskussion möter upp vakterna för att meddela vem de ska prata med.

De fångar snabbt upp den berusade för ett samtal utan att höja rösten så mycket som ett snäpp över samtalston.

Det är så människor i nödsituationer ska kunna agera. Tyst, samspelt och utan uppmuntran till våld. Om vi talat med varandra på bussen kunde mannen nog ha upptäckt det och lämnat bussen för tidigt, nu tilläts han sitta kvar så att ordningsvakter skulle kunna fånga upp honom för att prata. Eller kanske även erbjuda mer hjälp.

I den bästa av världar skulle man inte behöva anmäla in personer som har en dålig dag, men när de kan utgöra ett hot mot sig själva eller andra så finns inget val.

Denna gång gick allt bra, jag pratade kort med en annan passagerare och fortsatte resan hemåt. Fortfarande lite besviken över att jag inte fick förklara vad allas agerande handlade om för passageraren som hellre ville slåss än sitta still och vänta på hjälp.

I nödsituationer kan man inte alltid agera handgripligen, ibland behöver man bevittna och bevaka för att kunna berätta om vad som hänt. Många gånger är det den svåraste handlingen av alla.

SLs trygghetsnummer.

Känns det inte bra – lämna

Varför stannar vi kvar i relationer som får oss att krympa och jobb som knaprar bort varenda bit av självkänslan?

Jag har både lämnat och blivit lämnat, sagt upp mig och blivit uppsagd. Det enda som det resulterat i är att jag utvecklats till en person som trivs med mig själv. De flesta dagar iallafall men så är det för alla. Dåliga dagar finns i alla situationer, det gäller att dåliga dagar inte är i majoritet.

När jag var kring 20 så levde jag med känslan av att jag hade ett ansvar mot min arbetsgivare att stanna kvar och jobba. Just för att jag åtagit mig det. På samma vis kände jag ansvar gentemot arbetskamrater för de sa ofta ”dig kan man lita på” och det kändes som om jag skulle svika om jag sa upp mig. Och när jag sa upp mig så kände jag mig som en svikare.

I relationer samma sak. Jag hade ett ansvar att stanna, gjorde jag slut så skulle partner må så dåligt.

Det är inte lite betyngande ansvar att lägga på en människa. Till slut befann både jag och min självkänsla oss långt under marknivå för jag tog ansvar för alla utom mig själv. Och jag mådde skit.

Det var först när jag började ta ansvar för mig själv och lämna allt och alla som inte bidrog till att jag inte mådde bra som jag äntligen började må bra. Den dagen jag kunde andas fritt och känna axlarna röra sig för tyngden hade släppt.

Nu flera år senare undrar jag varför jag själv inte ställde krav på att någon tog ansvar för mitt välmående och utveckling. Och varför får jag fortfarande, dock mer sällan, kritik för att jag har så stora krav på jobb och relationer.

Större delen av våra liv tillbringar vi på arbetet och i relationer. Varför ska vi inte ställa krav på det?

På väg mot jobbet vill jag längta efter att sätta min fot där och börja ta tag i saker, precis som jag vill längta till en relation som väntar mig. Oavsett om den är med vänner, barn eller en partner. Och detsamma önskar jag motparten. Vi ska utvecklas tillsammans, må bra tillsammans och ha askul tillsammans.

Början på min resa mot att må bra startade med ”jag vill inte leva så här”. Det tänkte jag varje morgon och kväll. Idag vaknar jag med lugn och allt som oftast med längtan till att ta tag i dagen. Jag ser fram emot nästa dag när jag somnar.

Alla dagar på jobbet är inte toppen, det finns inget jobb som är så, men varje gång jag drat kortet och kliver in på redaktionsgolvet så vill jag nypa mig i armen för jag lever det liv jag längtade efter och nu har skapat själv. Jag gjorde det här och allt började med ett avslut.

Avslut är alltid början på något helt nytt. Glöm inte det när rädslan river i ryggen. Det värsta som kan hända när du går från en situation till en annan är att du lär dig något helt nytt. C’est tout ❤

Dagen D

 

Foto: privat

Det är i dag.

Den sista dagen av praktiken och jag vill inte att det ska ta slut. Ändå är det exakt det jag vill för på andra sidan praktiken väntar examen och resten av yrkeslivet. Som journalist.

Så i dag är även början på ett nytt äventyr.

Kanske låter det naivt att se inträdet på en högst osäker arbetsmarknad som ett äventyr. Det är ingen hemlighet att konkurrensen är skyhög och de fasta anställningarna få. Projektanställningarna, korta vikariat och frilansjobben är desto fler.

Även mediehusen vacklar, ingen har väl missat Metros konkurs och rekonstruktion, Bonniers uppköp av Mittmedia eller Stampen Media numera ingår i norska Polaris Media. Det dansas slängpolka i medievärlden.

Men det är just det oplanerade och smått obalanserade livet som lockar. Livet utan excelramar. Det bohemiska flackandet.

Jag har haft jobben med exakta in och ut punkter, de inrutade dagarna där inget rubbas. Ibland har jag vetat dagar innan vilka personer jag kommer prata med och om vad. Kaffepauserna var skrivna i sten. Inga överraskningar bara fast planering. Det var skönt ett tag, i längden blev det en strypsnara. Kreativiteten rostade ihop.

Nu är kreativiteten allt jag har. Min grundsten och min trygghet i en ständigt rörlig värld. Få saker har lockat mig som den tanken gör. Att få släppa duktigheten, omgivningens krav på stabilitet och förutsägbarhet som inte är vad jag eftersträvar. Det har nog aldrig varit ett mål för mig, jag hamnade bara där ändå. I det inrutade livet. Och nu lämnar jag det.

När döttrarna var små underlättade tryggheten och det inrutade eftersom jag hela tiden måste anpassa livet efter deras behov. Men döttrarna är inte små längre, en är mitt i tonårens epicentrum och den andra hon tar klivet ut från gymnasiet mot yrkeslivet och planer på högskola inom de närmsta veckorna.

En helt ny tid väntar för oss alla. Ett nytt liv fast på lite skilda håll. Det är det häftiga med barn, att de förblir inte små utan växer upp till vuxna vi får ägna livet åt att lära känna.

Ingen identitet är statisk, den förändras med våra upplevelser genom livet.

Även jag har förändrats för jag har sällan känt mig så lugn inför en helt oskriven framtid som jag gör nu. Jag har ytterst liten kontroll och det har jag knappt haft det senaste halvåret eftersom min dag styrs av händelser i omvärlden vilket styr nyhetsflödet. Ingen kontrollerar vad som kommer hända imorgon eller dagen efter det. Tanken är berusande härlig.

Det underlättar självklart att jag vet var min första arbetsperiod efter praktiken kommer vara. Att jag har ett kontrakt för sommaren på samma redaktion som praktiken. Så slutet på praktiken är början på sommarjobbet i samma hus, på samma redaktion med samma härliga människor.

Lönen för fyra års möda. Efter midsommar stämplar jag in som webbredaktör/reporter på Di.

Själv kommer jag kalla mig journalist, det är min grund. Som tofflor under kalla vintermorgnar.

Först ska jag ansöka om examen, fira min dotters student och fira midsommar. Fira mig själv och det faktum att jag klarat av högskolestudier som jag drömt om i flera år.

Att lyckas fånga en dröm, forma den till något som passar ens identitet och låta den bli en stabil plattform att stå på är det häftigaste jag gjort. Det mest befriande och utvecklande.

Det mest oväntade

Hösten 2015, när jag började plugga psykologi, så var tanken att bli beteendevetare. Jag hade ingen aning om att det skulle sluta med att jag blev journalist med samhällsinriktning, att jag skulle göra min avslutande praktik på en av Sveriges största näringslivstidningar eller att jag frivilligt skulle göra tappra försök till livesändningar på webben.

Jag trodde inte att jag skulle känna mig trygg i situationer där jag saknar kontroll eller att jag skulle höra mig själv säga ”det här med tv kan vara det roligaste jag provat på”.

Och just det är den största vinsten av alla. Känslan av att upptäcka nya sidor hos mig själv som jag aldrig anat att jag skulle finna.

Så om du som läser det här sitter och väger mellan att våga eller inte våga så har jag bara ett råd:

Våga! Det är på andra sidan av ordet som livet väntar.