Kvinnor som inte vill ha barn

Vad är så chockerande med en kvinna som inte vill ha barn? Det beslutet är ofta mer genomtänkt än beslutet att skaffa barn. Första gången en kvinna blir gravid är det många gånger ogenomtänkt, fullständigt oväntat och hela tillvaron ställs på sin spets.

Tankarna kretsar kring ”ska jag eller ska jag inte” under otrolig press för tiden är knapp om graviditeten ska avbrytas. Det finns många ”hoppsan-barn” i Sverige som för den sakens skull inte är mindre älskade bara väldigt oväntade.

Ett beslut att inte skaffa barn är inte fattat på lösa boliner utan på starka grunder om samhället i sig, fysiska skäl eller helt enkelt ingen lust att ha barn som de kan argumentera för.

Det finns inget krav att alla kvinnor måste vilja ha barn. Inte för män heller men det är det ingen som ifrågasätter män som inte vill ha barn.

Och en kvinna som vill ha barn behöver sällan förklara varför,  att ”bara vilja ha barn” räcker gott nog som godtagbar orsak då det speglar samhällsnormen. Kvinnor ska vilja skaffa barn. Punkt.

Jag själv ville ha barn. Åtminstone är jag rätt säker på det. Det var aldrig riktigt en fråga om ”om” utan snarare ”när” enligt omgivningen. Och jag ville inte vara ”gammal” när jag skaffade barn, det var det enda jag bestämt mig för. Inte om eller när. Nu har jag barn, de är båda tonåringar. Den ena är i stort sett vuxen.

Mitt beslut om att skaffa barn var genomtänkt på det planet att: Vill jag? Ja. Kan jag? Ja. Vill jag nu? Ja. Frågor som inte alls tänkts över var: Har jag en bra ekonomisk grund för att skaffa barn? Har jag skaffat mig en säker anställning? Befinner jag mig i ett bra läge i livet för barn? Har jag en stabil relation med en person jag vill knyta livslånga band med genom att bli föräldrar?

Om jag synat min livssituation närmare skulle svaret på samtliga blivit nej. Absolut med facit i hand. Men nu tänkte jag inte på det, blott 24 år gammal. ”Vill ha” kändes som ett nog starkt argument för mig och allt som kändes dåligt skulle nog kännas bättre om det fanns ett barn. En klassiker alltså.

Ingen frågade mig någonsin om varför jag ville skaffa barn så ung, bara hur många barn jag tänkte skaffa…

Men varje gång en kvinna uttalar meningen ”jag vill inte ha några barn” så reagerar omgivningen med fasa. Iskall tystnad sprider sig, blickar flackar och samtalet hakar upp sig som gamla lp-skivor med repor. Säger en man samma mening så rycker omgivningen på axlarna med ett ”jaha”. Fortfarande år 2019.

Föds vi kvinnor med en bruksanvisning där det står att vi ska älska barn och vilja ha många barn, helst på löpande band, så vänligen visa mig den texten.

Varför diskuteras det istället inte mer att alla som faktiskt VILL ha barn bör få alla möjligheter att skaffa barn? Bättre regler för fertilitetsbehandlingar så även ensamstående kan skaffa barn, höjt bidrag för adoption eftersom det stått stilla sedan gud vet när medan kostnaderna ökat. Ökad budget för trygg mödravård och trygga förlossningar. Många kvinnor väljer bort barn pga att bristerna inom vården gör att de inte vågar. De har en egen FB-grupp där de stöttar varandra och delar smärtan över att välja bort något de önskar mest av allt. Något de inte är villiga att riskera livet för, många gånger för att de har ett barn att vårda och därmed erfarenheten av bristande mödravård. Och ja, det finns såklart även män som lever ofrivilligt barnlösa av olika skäl.

Varför är inte rösterna mer högljudda kring ofrivillig barnlöshet när de skriker i falsett varje gång en kvinna säger att hon inte vill ha barn? De som absolut inte vill ha barn har tänkt igenom sitt beslut, lyssnat på sitt hjärta och bör respekteras för sin ståndpunkt inte förkastas. De behöver inte räddas eller omprogrammeras. Det är kvinnor som valt bort sömnlösa nätter, nedkräkta kläder, sämre ekonomi och ofta sämre karriärmöjligheter. De har gjort ett aktivt livsval och ska ha all rätt att leva med sitt val i all lycka.

Den gruppen kvinnor kommer inte sitta bittra framför en tetra rödtjut och beklaga sitt beslut av att skaffa elaka dvärgar som inte lyssnar på ett ord man säger och aldrig vill sova.

Det är inte lätt att gå emot strömmen i en så pass stark fråga som att välja bort barn. Vi lever i den modernaste av tider. Vi kan operera in ett chip i handen för att betala tågresor, hålla igång rymdstationer i år med människor i och mikroskopiska nano robotar byggda av dna testas för att kunna söka upp och döda cancerceller.

Allt det kan vi göra idag, men vi kan inte acceptera att alla kvinnor inte vill ha barn?

Det mest själviska beslutet vi någonsin tar är när vi beslutar oss för att skaffa barn. Inga barn ber inte om att få födas, utan chans att påverka händelseutvecklingen dimper de ner i vår värld och förväntas älska den. Förväntas älska oss. Förväntas vara tacksamma över att de fått liv oavsett var de ska leva sitt liv. Alla föräldrar är inte bra föräldrar, det visar statistik över barnmisshandel och antalet barn som växer upp med övergrepp och missbruk.

Det finns miljontals människor i världen som ofrivilligt lever utan barn. Utöver det så finns det miljoner barn som saknar föräldrar. På grund av otaliga orsaker. Lägg ert krut på dem. Slå ett slag för den ofrivilliga barnlösheten, inte den frivilliga. Eller hjälp föräldralösa barn hitta föräldrar.

De som valt att leva utan barn är värda en eloge för sitt kurage att gå sin egen väg och inte bara följa strömmen. Deras val skadar ingen, tvärtemot den sorg alla barn som övergivits av föräldrar som ”ångrat sig” lever med. För ja, det finns de som ångrar sig och lämnar bort sina barn.

Bättre då att säga tack, men nej tack redan innan.

Och vänd på frågan, det heter inte ”när tänker du skaffa barn” utan ”vill du skaffa barn?” Vi lever i en demokrati, inte en barnproducerande diktatur. Eller?

Bemötandet av Greekazo och Einár visar att vi inte lärt oss någonting

Två tonåringar i en soffa, vid två olika tillfällen, flankerad av två vuxna.

Båda ska få prata om sin musik. Den ena hyllas, den andre ställs till svars. Båda sjunger om förorten, om droger, om en märklig kvinnosyn, om snabba pengar, våld och vapen. Den ena får berätta om sin musik med stöd av mamma, den andra får finna sig i att bli uppläxad i tv av två tv-profiler.

Det är stunder då man skäms som vuxen.

Greekazo, som tvingas försvara sin musik presenteras helt kort vid klippet på Tv4s hemsida: ”Den unga rapparen Greekazo har gjort kometkarriär med sina grova texter. Programledaren Anders Öfvergård ansluter för att ge sin syn på musik om narkotika.”

Einár presenteras något längre med helt annan kontext: ”Rapartisten Nils ”Einár” Grönberg har fullkomligt exploderat på topplistorna det här året gett ut två album och är aktuell med singeln ”Mamma förlåt” tillsammans med Sebastian Stakset. Samtidigt som han under året varit på HVB-hem i Dalarna.Nu berättar han och mamma Lena Nilsson, Guldbaggebelönad skådespelare, om hur de tagit sig igenom tuffa perioder och lyckats hålla fast vid den gemensamma kreativa ådran.”

Rubriken för Greekazo är utpekande: ”Greekazo om sina grova låttexter” medan rubriken om Einár är hyllande: ”Tokhyllade artisten Einár”.

Två ungdomar av sin tid bemöts helt olika av media och av samhället. Den ena etablerad med hjälp av familjen, den andra etablerad med hjälp av vänner.

Den ena får höra sin text läsas upp och ombeds ändra sina låtar för att skriva om ”ljuset och hoppet” ihop med Malou von Sivers. Den andra får spela sin musik live i programmet medan mamman talar om sin Guldbagge.

Är det så här samhället visar att alla är lika mycket värda?

Mediavinklingen är brutal, historiens vingslag visar återigen hur upprepning är normalt och att lära nytt sällan sker. Jag undrar var den kritiska tanken befunnit sig när programidéerna filades?

Kritiken är nog så synlig när musiken spelas och vi ryser av att gäng och droger romantiseras. Fast är det vad det handlar om? Har vi glömt musikhistorien?

1999 sjöng Ken Ring ”Spräng regeringen” under Vattenfestivalen och blev polisanmäld, hans låtar ”Cutta dom” eller ”Akta dig för polisen” är inte bättre än dagens rap om samma förorter. Latin Kings, Stor, Aki, Kartellen, Petter, listan över rappare är lång

Hur var det med Nationalteatern? Ska vi kalla ”Barn av vår tid” eller ”Bängen trålar” för romantisering av drogmissbruk eller berättelser om den tid som var och hur den levdes? Eddie Meduza och Björn Rosenström, har de skrivit en enda låt som går att spela för barn?

Fast det förstås, det är ju inte rap…

Musik och texter är symptom på samhället inte orsaken till händelser i samhället. De är vittnesmål om världar bortom våra egna bubblor, budskap om vad som sker varje dag.

Via musik finns en kanal, en väg ut, ett sätt att göra något annat och kanske början till ett annat liv. Om samhället tillåter. Alla vägar är inte guldkantade eller tonsätts av kristallklara röster, fråga Håkan Hellström. Och Magnus Uggla var inte så omtyckt i starten av sin karriär heller.

Medias uppgift är att vara kritisk, även mot sig själva. Medias uppgift är även att låta människor komma till tals, deras uppgift är inte att läxa upp en tonåring i tv som endast gör det som gjorts i alla tider: bevittna de mindre vackra sidorna av samhället.

En av de fulare sidorna sändes dock  i nationell tv, den biten kan inte åläggas Greekazo eller Einár, utan endast de vuxna i rummet.

 

 

I famnen sitter våra barn, lär sig knarka dopamin

Min pappa dog ensam vid ett grönbetsat köksbord med fyra stolar. Omgiven av disk, flaskor, fimpar och allmän misär. Förlorad efter ett helt liv med alkohol. Det var den 17 december 1990. Jag var 14 år då och hade inte sett honom på två år.

Vart femte barn växer upp, precis som jag och många gånger värre än jag, med en missbrukande förälder. Eller två missbrukande föräldrar.

Jag svor att aldrig röka eller dricka. Att aldrig tappa kontrollen, att aldrig låta något styra mitt liv till den grad att jag förlorade mig själv. Tonåren knäckte dock eden.

Alkoholist blev jag aldrig. Inte heller rökare. Istället blev jag dopaminknarkare som vuxen.

Mobilen, denna fantastiska lilla manick som inte fanns när jag var barn, med appar som skapats för att göra oss beroende. Där flöden och notiser konstant pockar på vår uppmärksamhet. Som fiktiva godisbitar. Belönar vår uppmärksamhet med uppdatering som Pavlovs hundar belönades med mat när klockan pinglade.

Anders Hansen, läkare och psykiater, berättade i Hjärnstark på SVT hur vi ”tränas” att kolla våra mobiler minst var tionde minut genom dopaminkickar. Vi indoktrineras till att bli duktiga mobilanvändare, vi som växte upp utan internet och mobiler tappar all vett och sans när vi kan kolla på våra vänner dygnet runt utan att umgås på riktigt.

Mobilen är det första vi kollar på morgonen och det sista vi lägger ifrån oss på kvällen.

Före detta anställda vid Facebook och Google varnar för sina egna lyckade appar som orsakar vår tids stora folksjukdom: mobilberoende. De förbjuder även sina egna barn att använda smartphones för att de inte ska snärjas i nätet de själva vävt.

Lars Ohlson, hjärnforskare vid Karolinska Institutet, har förklarat att problemet till viss del är hjärnans belöningssystem. Allt vi gör för att må bra belönar oss med dopamin, signalsubstansen som är kroppens eget lyckopiller.

Utan dopamin skulle vi aldrig överleva, vi skulle tappa lusten att försöka kämpa mot några mål. Dopamin utsöndras i korta sekvenser. Mobilen ökar möjligheten att belöna oss själva hela tiden, trigga dopamin i oändlighet. Överallt.

I kassakön, utanför danssalen när dottern dansar, bakom ratten i bilen, i soffan. Jag gör det och jag är aldrig ensam. Mobilfolket omsluter varandra som A-lagarna på parkbänken. Ger gemenskap, skänker acceptans, avskärmar omvärlden.

”Varför kollar du alltid mobilen?” Dottern synar mig.
”Det gör jag inte, men jag är tvungen just nu”, svarar jag. Scrollar vidare.

Två av alla de kännetecken som går i alla missbrukares fotspår: förnekelse och ursäkter.

Dotterns fråga grävde sig in i huden, punkterade självbilden som oberoende. Hur ofta kollar jag min mobil egentligen? Och hur ofta finns det ett konkret behov för det? Insikten om beroendets märkliga gift rann ut som var från ett fult sår. Jag brukade själv fråga varför pappa drack hela tiden. Han förnekade och ursäktade. Lovade att sluta.

Slutet blev en begravning i mellandagarna 1990.

Min dotter var ett eko från en barndom jag inte kunde påverka. Hur hade jag hamnat här? I dopaminträsket? Jag borde ju veta bättre. Eller?

Problemet med allt beroende är att vi inte ens ser det själva utan är beroende av omgivningens vaksamhet. Paradoxalt nog. Och våra mobiler är skapade för att göra oss dumma, de har helt enkelt hackat våra hjärnor så vi själva inte märker vad vi gör.

Min dotter klädde oron i ord. I motsats till de vuxna jag mötte som barn, de som visste att min pappa var alkoholist men inget sa. Och nu triggar vi dopamin, axel mot axel. Som alkisar sörplar folköl.

I famnen sitter våra barn, de ser och lär. Serveras mobiler som förströelse, lär sig hantera appar innan de lär sig alfabetet, tilldelas sociala konton innan de skaffat vänner. Knarkar dopamin innan de lär sig gå.

 

 

 

Välja bort våld är aldrig fegt

För länge sedan var jag med om en händelse som ännu gör mig eftertänksam.

En eftermiddag på väg hem kliver en man på samma buss som jag. Vresig och kraftigt påverkad av någon substans. Sätter sig längst bak efter att ha klagat på en annan passagerare som enligt honom stod i vägen. Det var där ”han tänkt stå” vilket inte gått att lista ut för någon passagerare på bussen.

Alla är enligt honom dumma i huvudet, fula och lite annat. Bussföraren får helt omedvetet sin beskärda del han med då bussen stannar för rödljus, människor och annat mannen anser ”onödigt att stanna för”. Men det här sker långt bak i bussen bortanför chaufförens kontroll.

En passagerare ber mannen sluta säga sånt för ingen vill lyssna och får då mannens fulla uppmärksamhet. Nu är den personen måltavlan för alla okvädesord.

En annan passagerare höjer rösten mot mannen för att hjälpa passageraren som genast byter måltavla. Stämningen går från otrevlig till skarpt hotfull. Något jag har varit med om förut. Hotfull kan gå till slagsmål på sekunder och på en fullsatt buss vore det förödande. Det finns ingenstans att fly.

Mellan de nu argumenterande parterna finns andra passagerare som bara vill åka med bussen från punkt A till punkt B. Människor som bara vill hem till familj, fritid och det egna livet som förhoppningsvis inte innehåller bråk.

Nu höjer ett flertal passagerare rösten mot den passageraren som just nu uppmuntrat den berusade mannen att ”tysta honom”. Även jag säger ifrån då passagegaren provocerar den berusade genom att mucka gräl.

Provokation av påverkade personer leder aldrig till lyckliga slut.

Efter att vi bett personen sluta ber denne om ursäkt, kallar oss alla ”fega jävlar” vilket är så fel det kan bli men ingen orkar diskutera frågan. Alla är bara trötta och nervösa av den hotfulla stämningen. Att försöka nå bussföraren går inte för bussen är fullpackad av trötta människor på väg hem. Tur nog inga barn så här långt bak.

Den berusade mannen ser något förvirrad ut och tystnar en stund innan han på nytt börjar klaga ut i luften över allt möjligt. Nu borde bussföraren få stryk för han kör så dåligt. Ingen ger honom respons.

Den irriterade passageraren som inte fick spela ”hjälte” kliver av efter att han kastat arga blickar omkring sig och klämt iväg ett sista ”fega jävlar som inte vågar stå upp mot folk”.

Ändå är det exakt vad en samlad massa just gjort. Stått upp mot våld och för en person som är svagare än oss alla.

Det ligger ingen heder eller styrka i att vilja slå eller faktiskt slå en person som redan ligger, om än mer själsligen än fysiskt.

En person med missbruksproblem kan vara fruktansvärt otrevlig men även oväntat våldsam. De saknar impulskontroll. Däremot är de sällan något av det helt medvetet eftersom de är påverkade och inte vid sina sinnens fulla bruk.

Det är inte fegt att välja bort provokation när människor som beter sig illa är sin egen största fiende. Att uppmuntra till våld som skulle skada inte bara de båda parterna utan även oskyldiga åskådare är aldrig bra. Uppmuntra till våld generellt är fel.

Då är det bättre att ignorera beteendet och be om hjälp. För hos SL finns ett trygghetsnummer och de är snabba i responsen.

Några stationer bort väntar nu ordningsvakter som jag ringt eftersom den berusade inte lagt märke till mig medan han argumenterade med en våldsbejakande passageraren. När vi kliver av bussen så är vi flera med mig som utan inbördes diskussion möter upp vakterna för att meddela vem de ska prata med.

De fångar snabbt upp den berusade för ett samtal utan att höja rösten så mycket som ett snäpp över samtalston.

Det är så människor i nödsituationer ska kunna agera. Tyst, samspelt och utan uppmuntran till våld. Om vi talat med varandra på bussen kunde mannen nog ha upptäckt det och lämnat bussen för tidigt, nu tilläts han sitta kvar så att ordningsvakter skulle kunna fånga upp honom för att prata. Eller kanske även erbjuda mer hjälp.

I den bästa av världar skulle man inte behöva anmäla in personer som har en dålig dag, men när de kan utgöra ett hot mot sig själva eller andra så finns inget val.

Denna gång gick allt bra, jag pratade kort med en annan passagerare och fortsatte resan hemåt. Fortfarande lite besviken över att jag inte fick förklara vad allas agerande handlade om för passageraren som hellre ville slåss än sitta still och vänta på hjälp.

I nödsituationer kan man inte alltid agera handgripligen, ibland behöver man bevittna och bevaka för att kunna berätta om vad som hänt. Många gånger är det den svåraste handlingen av alla.

SLs trygghetsnummer.

Känns det inte bra – lämna

Varför stannar vi kvar i relationer som får oss att krympa och jobb som knaprar bort varenda bit av självkänslan?

Jag har både lämnat och blivit lämnat, sagt upp mig och blivit uppsagd. Det enda som det resulterat i är att jag utvecklats till en person som trivs med mig själv. De flesta dagar iallafall men så är det för alla. Dåliga dagar finns i alla situationer, det gäller att dåliga dagar inte är i majoritet.

När jag var kring 20 så levde jag med känslan av att jag hade ett ansvar mot min arbetsgivare att stanna kvar och jobba. Just för att jag åtagit mig det. På samma vis kände jag ansvar gentemot arbetskamrater för de sa ofta ”dig kan man lita på” och det kändes som om jag skulle svika om jag sa upp mig. Och när jag sa upp mig så kände jag mig som en svikare.

I relationer samma sak. Jag hade ett ansvar att stanna, gjorde jag slut så skulle partner må så dåligt.

Det är inte lite betyngande ansvar att lägga på en människa. Till slut befann både jag och min självkänsla oss långt under marknivå för jag tog ansvar för alla utom mig själv. Och jag mådde skit.

Det var först när jag började ta ansvar för mig själv och lämna allt och alla som inte bidrog till att jag inte mådde bra som jag äntligen började må bra. Den dagen jag kunde andas fritt och känna axlarna röra sig för tyngden hade släppt.

Nu flera år senare undrar jag varför jag själv inte ställde krav på att någon tog ansvar för mitt välmående och utveckling. Och varför får jag fortfarande, dock mer sällan, kritik för att jag har så stora krav på jobb och relationer.

Större delen av våra liv tillbringar vi på arbetet och i relationer. Varför ska vi inte ställa krav på det?

På väg mot jobbet vill jag längta efter att sätta min fot där och börja ta tag i saker, precis som jag vill längta till en relation som väntar mig. Oavsett om den är med vänner, barn eller en partner. Och detsamma önskar jag motparten. Vi ska utvecklas tillsammans, må bra tillsammans och ha askul tillsammans.

Början på min resa mot att må bra startade med ”jag vill inte leva så här”. Det tänkte jag varje morgon och kväll. Idag vaknar jag med lugn och allt som oftast med längtan till att ta tag i dagen. Jag ser fram emot nästa dag när jag somnar.

Alla dagar på jobbet är inte toppen, det finns inget jobb som är så, men varje gång jag drat kortet och kliver in på redaktionsgolvet så vill jag nypa mig i armen för jag lever det liv jag längtade efter och nu har skapat själv. Jag gjorde det här och allt började med ett avslut.

Avslut är alltid början på något helt nytt. Glöm inte det när rädslan river i ryggen. Det värsta som kan hända när du går från en situation till en annan är att du lär dig något helt nytt. C’est tout ❤