Bemötandet av Greekazo och Einár visar att vi inte lärt oss någonting

Två tonåringar i en soffa, vid två olika tillfällen, flankerad av två vuxna.

Båda ska få prata om sin musik. Den ena hyllas, den andre ställs till svars. Båda sjunger om förorten, om droger, om en märklig kvinnosyn, om snabba pengar, våld och vapen. Den ena får berätta om sin musik med stöd av mamma, den andra får finna sig i att bli uppläxad i tv av två tv-profiler.

Det är stunder då man skäms som vuxen.

Greekazo, som tvingas försvara sin musik presenteras helt kort vid klippet på Tv4s hemsida: ”Den unga rapparen Greekazo har gjort kometkarriär med sina grova texter. Programledaren Anders Öfvergård ansluter för att ge sin syn på musik om narkotika.”

Einár presenteras något längre med helt annan kontext: ”Rapartisten Nils ”Einár” Grönberg har fullkomligt exploderat på topplistorna det här året gett ut två album och är aktuell med singeln ”Mamma förlåt” tillsammans med Sebastian Stakset. Samtidigt som han under året varit på HVB-hem i Dalarna.Nu berättar han och mamma Lena Nilsson, Guldbaggebelönad skådespelare, om hur de tagit sig igenom tuffa perioder och lyckats hålla fast vid den gemensamma kreativa ådran.”

Rubriken för Greekazo är utpekande: ”Greekazo om sina grova låttexter” medan rubriken om Einár är hyllande: ”Tokhyllade artisten Einár”.

Två ungdomar av sin tid bemöts helt olika av media och av samhället. Den ena etablerad med hjälp av familjen, den andra etablerad med hjälp av vänner.

Den ena får höra sin text läsas upp och ombeds ändra sina låtar för att skriva om ”ljuset och hoppet” ihop med Malou von Sivers. Den andra får spela sin musik live i programmet medan mamman talar om sin Guldbagge.

Är det så här samhället visar att alla är lika mycket värda?

Mediavinklingen är brutal, historiens vingslag visar återigen hur upprepning är normalt och att lära nytt sällan sker. Jag undrar var den kritiska tanken befunnit sig när programidéerna filades?

Kritiken är nog så synlig när musiken spelas och vi ryser av att gäng och droger romantiseras. Fast är det vad det handlar om? Har vi glömt musikhistorien?

1999 sjöng Ken Ring ”Spräng regeringen” under Vattenfestivalen och blev polisanmäld, hans låtar ”Cutta dom” eller ”Akta dig för polisen” är inte bättre än dagens rap om samma förorter. Latin Kings, Stor, Aki, Kartellen, Petter, listan över rappare är lång

Hur var det med Nationalteatern? Ska vi kalla ”Barn av vår tid” eller ”Bängen trålar” för romantisering av drogmissbruk eller berättelser om den tid som var och hur den levdes? Eddie Meduza och Björn Rosenström, har de skrivit en enda låt som går att spela för barn?

Fast det förstås, det är ju inte rap…

Musik och texter är symptom på samhället inte orsaken till händelser i samhället. De är vittnesmål om världar bortom våra egna bubblor, budskap om vad som sker varje dag.

Via musik finns en kanal, en väg ut, ett sätt att göra något annat och kanske början till ett annat liv. Om samhället tillåter. Alla vägar är inte guldkantade eller tonsätts av kristallklara röster, fråga Håkan Hellström. Och Magnus Uggla var inte så omtyckt i starten av sin karriär heller.

Medias uppgift är att vara kritisk, även mot sig själva. Medias uppgift är även att låta människor komma till tals, deras uppgift är inte att läxa upp en tonåring i tv som endast gör det som gjorts i alla tider: bevittna de mindre vackra sidorna av samhället.

En av de fulare sidorna sändes dock  i nationell tv, den biten kan inte åläggas Greekazo eller Einár, utan endast de vuxna i rummet.