I famnen sitter våra barn, lär sig knarka dopamin

Min pappa dog ensam vid ett grönbetsat köksbord med fyra stolar. Omgiven av disk, flaskor, fimpar och allmän misär. Förlorad efter ett helt liv med alkohol. Det var den 17 december 1990. Jag var 14 år då och hade inte sett honom på två år.

Vart femte barn växer upp, precis som jag och många gånger värre än jag, med en missbrukande förälder. Eller två missbrukande föräldrar.

Jag svor att aldrig röka eller dricka. Att aldrig tappa kontrollen, att aldrig låta något styra mitt liv till den grad att jag förlorade mig själv. Tonåren knäckte dock eden.

Alkoholist blev jag aldrig. Inte heller rökare. Istället blev jag dopaminknarkare som vuxen.

Mobilen, denna fantastiska lilla manick som inte fanns när jag var barn, med appar som skapats för att göra oss beroende. Där flöden och notiser konstant pockar på vår uppmärksamhet. Som fiktiva godisbitar. Belönar vår uppmärksamhet med uppdatering som Pavlovs hundar belönades med mat när klockan pinglade.

Anders Hansen, läkare och psykiater, berättade i Hjärnstark på SVT hur vi ”tränas” att kolla våra mobiler minst var tionde minut genom dopaminkickar. Vi indoktrineras till att bli duktiga mobilanvändare, vi som växte upp utan internet och mobiler tappar all vett och sans när vi kan kolla på våra vänner dygnet runt utan att umgås på riktigt.

Mobilen är det första vi kollar på morgonen och det sista vi lägger ifrån oss på kvällen.

Före detta anställda vid Facebook och Google varnar för sina egna lyckade appar som orsakar vår tids stora folksjukdom: mobilberoende. De förbjuder även sina egna barn att använda smartphones för att de inte ska snärjas i nätet de själva vävt.

Lars Ohlson, hjärnforskare vid Karolinska Institutet, har förklarat att problemet till viss del är hjärnans belöningssystem. Allt vi gör för att må bra belönar oss med dopamin, signalsubstansen som är kroppens eget lyckopiller.

Utan dopamin skulle vi aldrig överleva, vi skulle tappa lusten att försöka kämpa mot några mål. Dopamin utsöndras i korta sekvenser. Mobilen ökar möjligheten att belöna oss själva hela tiden, trigga dopamin i oändlighet. Överallt.

I kassakön, utanför danssalen när dottern dansar, bakom ratten i bilen, i soffan. Jag gör det och jag är aldrig ensam. Mobilfolket omsluter varandra som A-lagarna på parkbänken. Ger gemenskap, skänker acceptans, avskärmar omvärlden.

”Varför kollar du alltid mobilen?” Dottern synar mig.
”Det gör jag inte, men jag är tvungen just nu”, svarar jag. Scrollar vidare.

Två av alla de kännetecken som går i alla missbrukares fotspår: förnekelse och ursäkter.

Dotterns fråga grävde sig in i huden, punkterade självbilden som oberoende. Hur ofta kollar jag min mobil egentligen? Och hur ofta finns det ett konkret behov för det? Insikten om beroendets märkliga gift rann ut som var från ett fult sår. Jag brukade själv fråga varför pappa drack hela tiden. Han förnekade och ursäktade. Lovade att sluta.

Slutet blev en begravning i mellandagarna 1990.

Min dotter var ett eko från en barndom jag inte kunde påverka. Hur hade jag hamnat här? I dopaminträsket? Jag borde ju veta bättre. Eller?

Problemet med allt beroende är att vi inte ens ser det själva utan är beroende av omgivningens vaksamhet. Paradoxalt nog. Och våra mobiler är skapade för att göra oss dumma, de har helt enkelt hackat våra hjärnor så vi själva inte märker vad vi gör.

Min dotter klädde oron i ord. I motsats till de vuxna jag mötte som barn, de som visste att min pappa var alkoholist men inget sa. Och nu triggar vi dopamin, axel mot axel. Som alkisar sörplar folköl.

I famnen sitter våra barn, de ser och lär. Serveras mobiler som förströelse, lär sig hantera appar innan de lär sig alfabetet, tilldelas sociala konton innan de skaffat vänner. Knarkar dopamin innan de lär sig gå.