Kvinnor som inte vill ha barn

Vad är så chockerande med en kvinna som inte vill ha barn? Det beslutet är ofta mer genomtänkt än beslutet att skaffa barn. Första gången en kvinna blir gravid är det många gånger ogenomtänkt, fullständigt oväntat och hela tillvaron ställs på sin spets.

Tankarna kretsar kring ”ska jag eller ska jag inte” under otrolig press för tiden är knapp om graviditeten ska avbrytas. Det finns många ”hoppsan-barn” i Sverige som för den sakens skull inte är mindre älskade bara väldigt oväntade.

Ett beslut att inte skaffa barn är inte fattat på lösa boliner utan på starka grunder om samhället i sig, fysiska skäl eller helt enkelt ingen lust att ha barn som de kan argumentera för.

Det finns inget krav att alla kvinnor måste vilja ha barn. Inte för män heller men det är det ingen som ifrågasätter män som inte vill ha barn.

Och en kvinna som vill ha barn behöver sällan förklara varför,  att ”bara vilja ha barn” räcker gott nog som godtagbar orsak då det speglar samhällsnormen. Kvinnor ska vilja skaffa barn. Punkt.

Jag själv ville ha barn. Åtminstone är jag rätt säker på det. Det var aldrig riktigt en fråga om ”om” utan snarare ”när” enligt omgivningen. Och jag ville inte vara ”gammal” när jag skaffade barn, det var det enda jag bestämt mig för. Inte om eller när. Nu har jag barn, de är båda tonåringar. Den ena är i stort sett vuxen.

Mitt beslut om att skaffa barn var genomtänkt på det planet att: Vill jag? Ja. Kan jag? Ja. Vill jag nu? Ja. Frågor som inte alls tänkts över var: Har jag en bra ekonomisk grund för att skaffa barn? Har jag skaffat mig en säker anställning? Befinner jag mig i ett bra läge i livet för barn? Har jag en stabil relation med en person jag vill knyta livslånga band med genom att bli föräldrar?

Om jag synat min livssituation närmare skulle svaret på samtliga blivit nej. Absolut med facit i hand. Men nu tänkte jag inte på det, blott 24 år gammal. ”Vill ha” kändes som ett nog starkt argument för mig och allt som kändes dåligt skulle nog kännas bättre om det fanns ett barn. En klassiker alltså.

Ingen frågade mig någonsin om varför jag ville skaffa barn så ung, bara hur många barn jag tänkte skaffa…

Men varje gång en kvinna uttalar meningen ”jag vill inte ha några barn” så reagerar omgivningen med fasa. Iskall tystnad sprider sig, blickar flackar och samtalet hakar upp sig som gamla lp-skivor med repor. Säger en man samma mening så rycker omgivningen på axlarna med ett ”jaha”. Fortfarande år 2019.

Föds vi kvinnor med en bruksanvisning där det står att vi ska älska barn och vilja ha många barn, helst på löpande band, så vänligen visa mig den texten.

Varför diskuteras det istället inte mer att alla som faktiskt VILL ha barn bör få alla möjligheter att skaffa barn? Bättre regler för fertilitetsbehandlingar så även ensamstående kan skaffa barn, höjt bidrag för adoption eftersom det stått stilla sedan gud vet när medan kostnaderna ökat. Ökad budget för trygg mödravård och trygga förlossningar. Många kvinnor väljer bort barn pga att bristerna inom vården gör att de inte vågar. De har en egen FB-grupp där de stöttar varandra och delar smärtan över att välja bort något de önskar mest av allt. Något de inte är villiga att riskera livet för, många gånger för att de har ett barn att vårda och därmed erfarenheten av bristande mödravård. Och ja, det finns såklart även män som lever ofrivilligt barnlösa av olika skäl.

Varför är inte rösterna mer högljudda kring ofrivillig barnlöshet när de skriker i falsett varje gång en kvinna säger att hon inte vill ha barn? De som absolut inte vill ha barn har tänkt igenom sitt beslut, lyssnat på sitt hjärta och bör respekteras för sin ståndpunkt inte förkastas. De behöver inte räddas eller omprogrammeras. Det är kvinnor som valt bort sömnlösa nätter, nedkräkta kläder, sämre ekonomi och ofta sämre karriärmöjligheter. De har gjort ett aktivt livsval och ska ha all rätt att leva med sitt val i all lycka.

Den gruppen kvinnor kommer inte sitta bittra framför en tetra rödtjut och beklaga sitt beslut av att skaffa elaka dvärgar som inte lyssnar på ett ord man säger och aldrig vill sova.

Det är inte lätt att gå emot strömmen i en så pass stark fråga som att välja bort barn. Vi lever i den modernaste av tider. Vi kan operera in ett chip i handen för att betala tågresor, hålla igång rymdstationer i år med människor i och mikroskopiska nano robotar byggda av dna testas för att kunna söka upp och döda cancerceller.

Allt det kan vi göra idag, men vi kan inte acceptera att alla kvinnor inte vill ha barn?

Det mest själviska beslutet vi någonsin tar är när vi beslutar oss för att skaffa barn. Inga barn ber inte om att få födas, utan chans att påverka händelseutvecklingen dimper de ner i vår värld och förväntas älska den. Förväntas älska oss. Förväntas vara tacksamma över att de fått liv oavsett var de ska leva sitt liv. Alla föräldrar är inte bra föräldrar, det visar statistik över barnmisshandel och antalet barn som växer upp med övergrepp och missbruk.

Det finns miljontals människor i världen som ofrivilligt lever utan barn. Utöver det så finns det miljoner barn som saknar föräldrar. På grund av otaliga orsaker. Lägg ert krut på dem. Slå ett slag för den ofrivilliga barnlösheten, inte den frivilliga. Eller hjälp föräldralösa barn hitta föräldrar.

De som valt att leva utan barn är värda en eloge för sitt kurage att gå sin egen väg och inte bara följa strömmen. Deras val skadar ingen, tvärtemot den sorg alla barn som övergivits av föräldrar som ”ångrat sig” lever med. För ja, det finns de som ångrar sig och lämnar bort sina barn.

Bättre då att säga tack, men nej tack redan innan.

Och vänd på frågan, det heter inte ”när tänker du skaffa barn” utan ”vill du skaffa barn?” Vi lever i en demokrati, inte en barnproducerande diktatur. Eller?

I famnen sitter våra barn, lär sig knarka dopamin

Min pappa dog ensam vid ett grönbetsat köksbord med fyra stolar. Omgiven av disk, flaskor, fimpar och allmän misär. Förlorad efter ett helt liv med alkohol. Det var den 17 december 1990. Jag var 14 år då och hade inte sett honom på två år.

Vart femte barn växer upp, precis som jag och många gånger värre än jag, med en missbrukande förälder. Eller två missbrukande föräldrar.

Jag svor att aldrig röka eller dricka. Att aldrig tappa kontrollen, att aldrig låta något styra mitt liv till den grad att jag förlorade mig själv. Tonåren knäckte dock eden.

Alkoholist blev jag aldrig. Inte heller rökare. Istället blev jag dopaminknarkare som vuxen.

Mobilen, denna fantastiska lilla manick som inte fanns när jag var barn, med appar som skapats för att göra oss beroende. Där flöden och notiser konstant pockar på vår uppmärksamhet. Som fiktiva godisbitar. Belönar vår uppmärksamhet med uppdatering som Pavlovs hundar belönades med mat när klockan pinglade.

Anders Hansen, läkare och psykiater, berättade i Hjärnstark på SVT hur vi ”tränas” att kolla våra mobiler minst var tionde minut genom dopaminkickar. Vi indoktrineras till att bli duktiga mobilanvändare, vi som växte upp utan internet och mobiler tappar all vett och sans när vi kan kolla på våra vänner dygnet runt utan att umgås på riktigt.

Mobilen är det första vi kollar på morgonen och det sista vi lägger ifrån oss på kvällen.

Före detta anställda vid Facebook och Google varnar för sina egna lyckade appar som orsakar vår tids stora folksjukdom: mobilberoende. De förbjuder även sina egna barn att använda smartphones för att de inte ska snärjas i nätet de själva vävt.

Lars Ohlson, hjärnforskare vid Karolinska Institutet, har förklarat att problemet till viss del är hjärnans belöningssystem. Allt vi gör för att må bra belönar oss med dopamin, signalsubstansen som är kroppens eget lyckopiller.

Utan dopamin skulle vi aldrig överleva, vi skulle tappa lusten att försöka kämpa mot några mål. Dopamin utsöndras i korta sekvenser. Mobilen ökar möjligheten att belöna oss själva hela tiden, trigga dopamin i oändlighet. Överallt.

I kassakön, utanför danssalen när dottern dansar, bakom ratten i bilen, i soffan. Jag gör det och jag är aldrig ensam. Mobilfolket omsluter varandra som A-lagarna på parkbänken. Ger gemenskap, skänker acceptans, avskärmar omvärlden.

”Varför kollar du alltid mobilen?” Dottern synar mig.
”Det gör jag inte, men jag är tvungen just nu”, svarar jag. Scrollar vidare.

Två av alla de kännetecken som går i alla missbrukares fotspår: förnekelse och ursäkter.

Dotterns fråga grävde sig in i huden, punkterade självbilden som oberoende. Hur ofta kollar jag min mobil egentligen? Och hur ofta finns det ett konkret behov för det? Insikten om beroendets märkliga gift rann ut som var från ett fult sår. Jag brukade själv fråga varför pappa drack hela tiden. Han förnekade och ursäktade. Lovade att sluta.

Slutet blev en begravning i mellandagarna 1990.

Min dotter var ett eko från en barndom jag inte kunde påverka. Hur hade jag hamnat här? I dopaminträsket? Jag borde ju veta bättre. Eller?

Problemet med allt beroende är att vi inte ens ser det själva utan är beroende av omgivningens vaksamhet. Paradoxalt nog. Och våra mobiler är skapade för att göra oss dumma, de har helt enkelt hackat våra hjärnor så vi själva inte märker vad vi gör.

Min dotter klädde oron i ord. I motsats till de vuxna jag mötte som barn, de som visste att min pappa var alkoholist men inget sa. Och nu triggar vi dopamin, axel mot axel. Som alkisar sörplar folköl.

I famnen sitter våra barn, de ser och lär. Serveras mobiler som förströelse, lär sig hantera appar innan de lär sig alfabetet, tilldelas sociala konton innan de skaffat vänner. Knarkar dopamin innan de lär sig gå.