Bemötandet av Greekazo och Einár visar att vi inte lärt oss någonting

Två tonåringar i en soffa, vid två olika tillfällen, flankerad av två vuxna.

Båda ska få prata om sin musik. Den ena hyllas, den andre ställs till svars. Båda sjunger om förorten, om droger, om en märklig kvinnosyn, om snabba pengar, våld och vapen. Den ena får berätta om sin musik med stöd av mamma, den andra får finna sig i att bli uppläxad i tv av två tv-profiler.

Det är stunder då man skäms som vuxen.

Greekazo, som tvingas försvara sin musik presenteras helt kort vid klippet på Tv4s hemsida: ”Den unga rapparen Greekazo har gjort kometkarriär med sina grova texter. Programledaren Anders Öfvergård ansluter för att ge sin syn på musik om narkotika.”

Einár presenteras något längre med helt annan kontext: ”Rapartisten Nils ”Einár” Grönberg har fullkomligt exploderat på topplistorna det här året gett ut två album och är aktuell med singeln ”Mamma förlåt” tillsammans med Sebastian Stakset. Samtidigt som han under året varit på HVB-hem i Dalarna.Nu berättar han och mamma Lena Nilsson, Guldbaggebelönad skådespelare, om hur de tagit sig igenom tuffa perioder och lyckats hålla fast vid den gemensamma kreativa ådran.”

Rubriken för Greekazo är utpekande: ”Greekazo om sina grova låttexter” medan rubriken om Einár är hyllande: ”Tokhyllade artisten Einár”.

Två ungdomar av sin tid bemöts helt olika av media och av samhället. Den ena etablerad med hjälp av familjen, den andra etablerad med hjälp av vänner.

Den ena får höra sin text läsas upp och ombeds ändra sina låtar för att skriva om ”ljuset och hoppet” ihop med Malou von Sivers. Den andra får spela sin musik live i programmet medan mamman talar om sin Guldbagge.

Är det så här samhället visar att alla är lika mycket värda?

Mediavinklingen är brutal, historiens vingslag visar återigen hur upprepning är normalt och att lära nytt sällan sker. Jag undrar var den kritiska tanken befunnit sig när programidéerna filades?

Kritiken är nog så synlig när musiken spelas och vi ryser av att gäng och droger romantiseras. Fast är det vad det handlar om? Har vi glömt musikhistorien?

1999 sjöng Ken Ring ”Spräng regeringen” under Vattenfestivalen och blev polisanmäld, hans låtar ”Cutta dom” eller ”Akta dig för polisen” är inte bättre än dagens rap om samma förorter. Latin Kings, Stor, Aki, Kartellen, Petter, listan över rappare är lång

Hur var det med Nationalteatern? Ska vi kalla ”Barn av vår tid” eller ”Bängen trålar” för romantisering av drogmissbruk eller berättelser om den tid som var och hur den levdes? Eddie Meduza och Björn Rosenström, har de skrivit en enda låt som går att spela för barn?

Fast det förstås, det är ju inte rap…

Musik och texter är symptom på samhället inte orsaken till händelser i samhället. De är vittnesmål om världar bortom våra egna bubblor, budskap om vad som sker varje dag.

Via musik finns en kanal, en väg ut, ett sätt att göra något annat och kanske början till ett annat liv. Om samhället tillåter. Alla vägar är inte guldkantade eller tonsätts av kristallklara röster, fråga Håkan Hellström. Och Magnus Uggla var inte så omtyckt i starten av sin karriär heller.

Medias uppgift är att vara kritisk, även mot sig själva. Medias uppgift är även att låta människor komma till tals, deras uppgift är inte att läxa upp en tonåring i tv som endast gör det som gjorts i alla tider: bevittna de mindre vackra sidorna av samhället.

En av de fulare sidorna sändes dock  i nationell tv, den biten kan inte åläggas Greekazo eller Einár, utan endast de vuxna i rummet.

 

 

Dagen D

 
Follow my blog with Bloglovin

Foto: privat

Det är i dag.

Den sista dagen av praktiken och jag vill inte att det ska ta slut. Ändå är det exakt det jag vill för på andra sidan praktiken väntar examen och resten av yrkeslivet. Som journalist.

Så i dag är även början på ett nytt äventyr.

Kanske låter det naivt att se inträdet på en högst osäker arbetsmarknad som ett äventyr. Det är ingen hemlighet att konkurrensen är skyhög och de fasta anställningarna få. Projektanställningarna, korta vikariat och frilansjobben är desto fler.

Även mediehusen vacklar, ingen har väl missat Metros konkurs och rekonstruktion, Bonniers uppköp av Mittmedia eller Stampen Media numera ingår i norska Polaris Media. Det dansas slängpolka i medievärlden.

Men det är just det oplanerade och smått obalanserade livet som lockar. Livet utan excelramar. Det bohemiska flackandet.

Jag har haft jobben med exakta in och ut punkter, de inrutade dagarna där inget rubbas. Ibland har jag vetat dagar innan vilka personer jag kommer prata med och om vad. Kaffepauserna var skrivna i sten. Inga överraskningar bara fast planering. Det var skönt ett tag, i längden blev det en strypsnara. Kreativiteten rostade ihop.

Nu är kreativiteten allt jag har. Min grundsten och min trygghet i en ständigt rörlig värld. Få saker har lockat mig som den tanken gör. Att få släppa duktigheten, omgivningens krav på stabilitet och förutsägbarhet som inte är vad jag eftersträvar. Det har nog aldrig varit ett mål för mig, jag hamnade bara där ändå. I det inrutade livet. Och nu lämnar jag det.

När döttrarna var små underlättade tryggheten och det inrutade eftersom jag hela tiden måste anpassa livet efter deras behov. Men döttrarna är inte små längre, en är mitt i tonårens epicentrum och den andra hon tar klivet ut från gymnasiet mot yrkeslivet och planer på högskola inom de närmsta veckorna.

En helt ny tid väntar för oss alla. Ett nytt liv fast på lite skilda håll. Det är det häftiga med barn, att de förblir inte små utan växer upp till vuxna vi får ägna livet åt att lära känna.

Ingen identitet är statisk, den förändras med våra upplevelser genom livet.

Även jag har förändrats för jag har sällan känt mig så lugn inför en helt oskriven framtid som jag gör nu. Jag har ytterst liten kontroll och det har jag knappt haft det senaste halvåret eftersom min dag styrs av händelser i omvärlden vilket styr nyhetsflödet. Ingen kontrollerar vad som kommer hända imorgon eller dagen efter det. Tanken är berusande härlig.

Det underlättar självklart att jag vet var min första arbetsperiod efter praktiken kommer vara. Att jag har ett kontrakt för sommaren på samma redaktion som praktiken. Så slutet på praktiken är början på sommarjobbet i samma hus, på samma redaktion med samma härliga människor.

Lönen för fyra års möda. Efter midsommar stämplar jag in som webbredaktör/reporter på Di.

Själv kommer jag kalla mig journalist, det är min grund. Som tofflor under kalla vintermorgnar.

Först ska jag ansöka om examen, fira min dotters student och fira midsommar. Fira mig själv och det faktum att jag klarat av högskolestudier som jag drömt om i flera år.

Att lyckas fånga en dröm, forma den till något som passar ens identitet och låta den bli en stabil plattform att stå på är det häftigaste jag gjort. Det mest befriande och utvecklande.

Det mest oväntade

Hösten 2015, när jag började plugga psykologi, så var tanken att bli beteendevetare. Jag hade ingen aning om att det skulle sluta med att jag blev journalist med samhällsinriktning, att jag skulle göra min avslutande praktik på en av Sveriges största näringslivstidningar eller att jag frivilligt skulle göra tappra försök till livesändningar på webben.

Jag trodde inte att jag skulle känna mig trygg i situationer där jag saknar kontroll eller att jag skulle höra mig själv säga ”det här med tv kan vara det roligaste jag provat på”.

Och just det är den största vinsten av alla. Känslan av att upptäcka nya sidor hos mig själv som jag aldrig anat att jag skulle finna.

Så om du som läser det här sitter och väger mellan att våga eller inte våga så har jag bara ett råd:

Våga! Det är på andra sidan av ordet som livet väntar.